2-1 ( 2-1)
1-0 Arvid Sjörén
2-1 Rasmus Andersson.
Roos.
Anderas Gunnarsson. Christian Löfstrand. Filip Lyck (K). Gustav Bohman.
Arvid Sjörén. Olle Ringi. Max Eidet. Tor Lundberg.
Rasmus Andersson. Ove Skarpnes.
Avb.
Wille Strand.
Max Sundqvist.
Max Wredelius.
Donga (!!)
Att stirra upp mot solen kan väcka en hel del tankar. Varför välsignas vissa människor med vettiga pigment medan vissa måste genomgå solens månader nedkladdade med solkräm med högsolskyddsfaktor? Varför tecknar barn solen som en gul cirkel med streck som spretar ifrån den? Är begränsandet utav barnens realistiska konstnärs utformande ett resultat utav föräldrars ansvarstagande? Finns det konstnärer, som efter att ha stirrat upp mot solen, utför sin yrkesroll med försämrad syn? Vad händer om en solstrålning skulle kasta sin förödande kraft mot jorden och dess infrastruktur? Alla dessa frågor rann av mig, alltmedan jag sänkte min blick från solen och beskådade den plan som jag har suttit vid på så många gånger förr genom åren. Tätort på en slätt, Bjursås, Bjurliden. En känsla utav nostalgisk trygghet uppstod hos mig medan min blick glider över den grönvita trupp som värmde upp.
Jag hade förkunnats om att Bjursås IK skulle möta IF Tunabro U.
Min gamla kollega på DT, som efter en sommar instängd nere i DT huset källare numera bosatt på Säters mentalsjukhus, talade om för mig under tända ljus och studier utav latinsk litteratur att Bjursås IK var mycket nära att plocka med sig en poäng från Gyllevallen ifjol. Med detta i åtanke så visste jag inte vad jag hade att förvänta mig. Bjursås hade kommit ifrån en förlust och ett, efter mycket om och men, oavgjort resultat och huserade i de nedre regionerna utav division 5 dalarna, alltmedan Tunabro U befanns sig på den övre halvan utav serien och med en rad fina resultat bakom sig. Det kändes på förhand att detta skulle bli en svår match för de grönvita herrarna.
Men när domaren, iförd ett enligt mitt tycke personlighetslösa färgen ljusblå på sin domardress men tack och lov så bar en respektabel skäggväxt upp huvuddomarens personlighet till en hög nivå, blåste igång matchen så var det de grönvita gentlemännen som inledde bäst. Med ett tryggt passningsspel från backlinjen och upp till innermittfältet så ägde de grönvita bollinnehavet och kunde hitta ut på Arvid Sjörén som dundrade fram på högerkanten. Bjursås radade upp ett par fina chanser inledningsvis utav matchen innan IF Tunabro noterade vad som höll på att hända. Därefter så blev matchen jämnare. Tunabro kunde ställa om snabbt efter bollerövring på sin planhalva och sätta djupledsbollar ut mot kanterna. Bjursås föll ned djupt på sin planhalva och under en bisarr stund så kändes det som att bollen inte ville lämna grönvit planhalva. Där höjdpunkten var en indirekt frispark i grönvitt straffområde och klimaxet var kittlande för rödklätt håll. En klimax som blev en antiklimax för de rödklädda, då de frångick den universella regeln att skjuta allt vad man är värd mot mål vid indirekta frispakar i straffområdet, så valde de istället att lägga någon obskyr variant utav panelka frispark. Någonting som Roos i målet fann otroligt trevligt så vederbörande kunde omfamna bollen med största omsorg.
Halvleken fortsatte med att lagen delade solidariskt bollen mellan varandra och känslan att inga mål skulle inträffa under den första halvleken började att gro hos mig och alla 70 personer på Bjurliden denna söndag i juni.
Men just när den känslan började att uppstå hos mig, så vände jag min blick till Bjursås vänsterkant och ifrågasatte om jag verkligen såg det jag såg eller om det var en utav mina nattliga drömmar som hade glidit in till mitt sinne under dagen. Där uppenbarade sig Tor Lundberg. Den som i folkmun i Bjursås kallas för den ” Första grönvita gentlemannen” stod iförd den gröna matchdressen, och det gick upp för mig att han hade för dagen gjort comeback. Med fina fötter och med den ovanliga formen utav Stockholmsdialekt som ingjuter lugn och trygghet hos lyssnaren, så startades ett målkalas utan dess like.
Då Tor kunde slå in ett stenhårt inspel till Arvid Sjörén som hade letat sig in från sin högerkant och kunde dunka in 1-0 till Bjursås. Grönvit glädje spred sig på Bjurliden, då den målfattiga känslan var nu som bortblåst och istället så kändes det som att jag var inbjuden att bevittna ett grönvitt målkalas. Denna känsla fanns i ungefär 65 sekunder innan Tunabro kunde kvittera via en fantastisk långboll som ställde det grönvita försvaret och en hårdlöpande forward som kunde via en enastående beröring med foten på bollen peta in bollen bakom Roos.
Matchen svängde, där bägge lagen kom fram till offensiva situationer, men det var de grönklädda som hade de hetaste lägena medan de rödklädda tvingades ut mot kanterna och fick göra det fotbollsmässiga bästa av situationen. Men mål kan göras på alla möjliga vis, och med den tanken i mitt huvud så den min svaga blåsa att fyllas till bristningsgränsen och för att inte ställa till med en äcklig scen så uppsökte jag den närmaste tall för att uträtta mitt behov. Vilket var ett misstag, då jag hörde bakom mig ett jubel ifrån den grönvita publiken. Jag vände mig om och såg hur det gröna laget omfamnade Rasmus Andersson som, i min frånvaro och enligt utsago ifrån publiken, hade gjort ett helt fantastiskt mål och gett Bjursås IK ledningen med 2-1. Bjursås IK gick till halvtidsvila med denna ledning och jag måste erkänna att jag kände en viss oro inför andra halvlek. De grönvita ledde bara med en boll, det hade varit en chansmässigt jämn tillställning under andra halvlek och minnet ifrån det stora rånet på Gyllevallen ifjol ekande i mitt enkla sinne och min oro stillandes inte när den skäggbeklädda domaren blåste igång andra halvlek.
Då Tunabro hade beklätt sig med en självgodhet att denna match skulle de gå segrande ur, då det var de som hade mestadels utav bollinnehavet. Jag blickade ut mot det grönvita laget och slogs då utav deras försvarsmässiga positionering och Tunabros oförmåga att komma fram till vettiga chanser trots bollinnehavet. Känslan utav den rödklädda självgodheten försvann ju mer matchen led och en känsla utav frustation och panik uppstod. Bjursås IK däremot kunde med ett betryggande försvarsspel avvärja Tunabros anfallsförsök och kunde nyttja den huvudlösa offensiv som Tunabro ägnade sig åt genom att vinna boll och ställa om med djupledsbollar till en evigt springande Rasmus Andersson och Max Sundqvist på topp. Trots detta så kunde Bjursås inte punktera denna match med att skjuta in sitt tredje mål för dagen, utan istället så var det Tunabro som skulle få matchens slutskede åt sig själva. Det grönvita laget pressades ned alltmedan det rödklädda laget belägrade Bjursås planhalva.
Desperationen lyste hos Tunabro medan långbollar bombarderade mot det grönvita målet. Men Bjursås flöt fram stadigt under den storm som de hade hamnat i och kunde med domarens slutsignal gå av Bjurliden som segrare.
Extra plus.
Max Eidet.
Max Sundqvist.
Vid Pennan.
Olle ”Byraggarn” Johansson.
