XL
Åker
Stitt. F. Lyck (K). E. Sjögren. L.Hag.
Andersson. O. Ringi. O. Backlund.
Sundkvist. D. Wahlen. A.Åkerblom.
Avbytare.
Roos. (MV)
Sjören.
Gunnarsson.
Halvarsson.
Aspgren.
”Det här blir trevligt”
Tänkte jag samtidigt som jag satte mig ned vid Avestavallen för att ägna lite drygt 1 ½ timme av mitt liv för att titta på IK Fors – Bjursås IK.
Bortsett ifrån en fotbollsplan som fick en att tänka på inledningsscenen utav Rasmus på Luffen, där ett dussin barn arbetar ute på ett fält där de skördar den ena osmakliga grönsaken efter den andra, så var det strålande förutsättningar för en fotbollsmatch i division 5 Dalarna. Jag fann omedelbart tycke för det grönvita laget. Trots en stekande vårsol och på en plan som jag tidigare beskrev som någonting ur en Astrid Lindgren saga, vill jag nu ändra och beskriva den som ingemanslandet ur Eric Maria Remarques bok ”På västfronten intet nytt”, så spelande Bjursås IK en härlig fotboll där tanke och finess syntes tydligt. IK Fors, trots sin sympatiska bakgrund som en förening född ur masugnar, slit och arbete, var inget vidare.
De hade förtvivlat svårt att bedriva någon form utav vettig matchplan, då Bjursås IK arbetade tätt med lagdelarna och var hänsynslösa i sitt press spel som tvingade IK Fors att tjonga långt upp på forwards eller yttrar. Bjursås däremot kunde spela sig fram i planen och fann gemytliga ytor ute på kanterna där Max Sundkvist fick ytor att visa sina fotbollskunskaper på. Ett grönvitt ledningsmål hängde i vårluften. David Wahlén, efter att ha blivit framspelade utav Kelvin, begav sig iväg på en dribblingsräd, som jag i min fantasi började att se likheter mellan den långa trähandlaren med en kort man ifrån Rosario, Santa Fe i Argentina, genom det rödklädda försvaret och tyvärr för Bjursås och för Davids självförtroende och även för min fantasi att likställa David Wahléns fotbollskunnande med ovannämnda argentinare, så visade IK Fors målvakt goda målvaktsegenskaper och kunde rädda David skott, men förväntan utav ett grönvitt måljubel stagnerade inte. Via sina kombinationsspel via mittfält upp till forwards så kunde Bjursås hitta fram till inlägg, skott och djupledsbollar.
Men 0-0 förblev halvtidsresultatet, men efter vad jag kunde beskåda så förväntade jag mig att Bjursås IK skulle fortsätta att vara spelförande, eleganta och med största möjliga tålamod arbeta sig fram i planen och skänka glädje till sig själva och sorg för de som sympatiserar med IK Fors genom att vinna matchen på ett mycket graciöst vis.
Andra halvlek inleddes inte på samma övertygande grönvita dominans. Det var som att dem grönklädda plötsligt förstod vad för eländigt underlag de sprang och sparkade boll på och till följd utav den insikten så började det fina kombinationsspelet att gradvis försvinna och den härliga anfallsstrategin tjonga långt började att anammas, till IK Fors förtjusande glädje. Då de kunde via sina fyrtorn till försvarsspelare avväpna de grönklädda, flytta fram sina positioner i plan och började finna lite ytor i det grönvita laget som i det aningslösa långbollssparkandet började att slitas itu i sina lagdelar. Matchen blev jämnare men Bjursås behöll ändå bollinnehavet men föll djupare och djupare i tron på att långbollsfotboll är det vackraste som finns.
Det var lika smärtsamt som att se ett kärlekspar sakteliga glider ifrån varandra, att se Bjursås IK ägna sig åt denna typ utav primitiva fotboll med tanke på det fina spel som de visat upp i första halvlek. Det fanns dock hopp inom mig att Bjursås skulle gå segrande ur denna match.
Då jag är en pojk som tror på goda prestationer i dåtid kommer att giva en nutid i lyckans tecken.
Jag blev dock snabbt tvingad att omvärdera min filosofi till att genom bittra tider så bildas karaktär, då IK Fors tog obegripligt nog ledningen i denna match. Detta efter att Bjursås lyckades på något vis sulla bort en frispark på IKs Fors planhalva. IK Fors i sin tur kunde ställa om och skicka en djupledsboll, som på ett lika obegripligt vis, letade sig igenom det grönklädda försvaret och kunde friställa Per-Erik Andersson som petade bollen förbi en utrusande Åker i Bjursåsmålet och 1-0 till IK Fors var ett faktum.
Jag blev sedan tvungen att nollställa all min filosofiska vägledning i mitt liv och tvingades att sitta och beskåda en styggelse till fotbollsmatch. De grönklädda slutade spela. Det var som att samtliga noterade IK Fors tröjsponsor ”Alsbo Ägg” och började begrunda de vidrigheter som försiggår hos svenska äggproducenter. Kanske skrämda utav faktumet att flertalet hönor måste spendera sina äggproduktiva liv i en trång värld bland hundratusentals olyckssystrar, så försvann all fotbollsmässig elegans och även den inledande tjongalångt fotbollen verkade bli alldeles för invecklat för de grönklädda att bedriva. I denna stund så frodades IK Fors i Bjursås misär. Likt lupiner i en tidigare vacker ängsmark så växte IK Fors fram och verkade helt plötsligt tycka att det var skoj att passa sig fram och ta sig emellan de grönklädda som såg ut att de genomled alla möjliga typer utav personliga helveten. Med tanke på hur matchen utvecklade sig så var det inte obegripligt längre att IK Fors utökade sin ledning i den 70 minuten.
Mot ett grönvitt lag som arbetade i en obskyr individuell anda så kunde IK Fors ta sig fram via kanten, vika in och spela bollen, på sant videospels sätt, snett inåt bakåt och Tony Eriksson kunde sätta bollen i öppet mål.
En aktiv tränarstab arbetade flitigt under andra halvlek med taktiska upplägg och positionsförändringar, men till föga hjälp. Det var som min tidigare livsfilosofi om goda ting i dåtid skulle ge goda resultat i nutid, utvecklade sig till en mer barmhärtighets nåd. Då IK Fors hade lägen att utöka till både 3 och 4 – 0, men på något outgrundligt vis så missade den sistnämnde målskytten öppet mål ifrån ungefär 2 meters håll, och IK Fors förvaltade en straffspark på ett sätt som skulle få den notirska straffsumparen Harry Kane framstå som en pålitlig straffskytt.
Någon mer som också tyckte att det var lika bra att blåsa av matchen illa kvickt var Morteza Haidari, som med sin sympatiska uppsyn blåste av denna fotbollsmatch på prick 90 minuter.
Likt äggbaroner kring påsk hjulade IK Fors av planen i äkta glädje, medan Bjursås IK stapplande av Avestavallen som höns i slutet utav sin äggproduktiva livscykel på väg till huggstubben.
Att stirra ned i avgrunden kan bringa klarsynthet i vad man måste göra för att inte falla ned i mörkret. Frågan är om denna nedgång i avgrunden kommer att leda de grönklädda till en klarsynthet om vilka fotbollsmässiga egenskaper de besitter och kan använda, eller har de tappat bort sin identitet och kommer att famla i fotbollsvärldens mörker?
Vid pennan.
Som den föregående referenten, Kai Gyllström titulera mig.
Pär Kullerberg. 8 år, studerande, kämpar med att uttrycka sig i skrift och verbalt.
